Jag är legitimerad lärare och förstelärare på Kallingeskolan 7-9 i Ronneby kommun, där jag undervisar i svenska, engelska och språkförstärkning. Denna blogg kommer främst att handla om vad som utspelar sig i mitt klassrum, och om tankar och funderingar jag har kring skola och undervisning. En och annan recension av bra litteratur jag läst hamnar säkert också här, samt tips och idéer jag snubblar över under mina turer i det fantastiska utvidgade kollegium som finns tillgängligt via nätet.

onsdag 7 maj 2014

När det lossnar

Pelle i sjuan har svårt att komma på. Bara komma på, liksom. När Pelle ska skriva blir det inget av det. Det blir ingen berättelse, bara ett kortfattat uppstaplande av egenskaper och händelser som inte är ett dugg spännande. Det händer ingenting!
"Jag har alltid haft problem med att bygga upp berättelser", berättar han.  "Att bygga ut, och göra det spännande. Det går bara inte."
Så en dag, när Pelle precis har haft lov, och återigen ska ta sig an den berättelse han började på några veckor tidigare, och som inte alls var speciellt spännande varken då eller nu, då kommer det.
"Jenny, läs denna."
Och jag läser Pelles mycket små och tättskrivna bokstäver. Han har inte kommit långt på sidan, men visst kan man börja urskilja någon form av dramaturgi i berättelsen. Jag tycker mig nästan kunna se var det lossnade.
"Ser du, Pelle, hur du börjar klättra uppför valens rygg nu? Du bygger upp spänningen!"
Pelle ler.
"Jag vet", säger han.
" Du är snart uppe vid blåshålet, klimax, där allt händer, ju! Bra där! Men... Vad är det som ska hända, då? De rånar macken, och mamma är där inne. Blir hon skadad? Eller blir hon den stora hjälten, den som avväpnar rånarna? Vad blir upplösningen?"
Pelle tittar på mig med klurig blick och ett lite pillemariskt leende.
"Det skulle du allt bra gärna vilja veta, va? Men det får du inte. Inte förrän jag har skrivit klart."
Mitt lärarhjärta tar ett stort skutt. För jag vet att Pelle vet det jag alltid har vetat. Pelle kan komma på, och han kan bygga ut. Pelle kan skriva en berättelse, och vara stolt över den.

Så här står det i kunskapskraven för E i svenska i åk 9 om berättande texter:
"De berättande texter eleven skriver innehåller enkla gestaltande beskrivningar och berättargrepp samt dramaturgi med enkel uppbyggnad." (LGR11 s. 230)

Hur tydliggör man då det kunskapskravet för eleverna? Hur får man en krumelur som Pelle att jobba mot att få fram den här dramaturgin i sina berättelser? Hur lär man dem att gestalta och att hitta berättargrepp som funkar, att bygga upp och bygga ut en berättelse i stället för att bara skriva "Nisse är tretton år. Han bor med sin mamma och sin pappa i ett rött hus. Han har två systrar och en katt som är blå med vit propeller och deppig för att han har förlorat sin morot..." och kalla det för berättelse? Hur kommer man ifrån det här eviga uppräknandet till att faktiskt väva in en personlighet i en berättelse, utan att vara för rakt på sak? Det är inte lätt, men det går.

Under en del av terminen har vi jobbat med att bli bättre skribenter. Vi har pratat om personbeskrivningar, miljöbeskrivningar, metaforer, liknelser, den dramaturgiska kurvan, att bygga upp spänning, att komma igång, och att avsluta. Vi har skrivit tillsammans, vi har skrivit var för sig, vi har gett och fått respons och vi har bearbetat.Vi har LÅTIT DET TA TID. För det måste det få göra ibland.

Själva skrivandet inledde vi med att göra ett personporträtt. Jag lade upp några bilder på ungdomar i krumelurernas egen ålder på smartboarden och bad dem välja ut en av dem att skriva om. De fick en mall, där de skulle fylla i t.ex. ålder, utseende, intressen, egenskaper, familjeförhållanden etc. Sedan skrev vi tillsammans en gemensam början, som man kunde använda om man hade svårt att själv komma på, eller bara använda som modell för hur man skulle kunna skriva en början.

Så fick krumelurerna ledigt från mig en vecka, då jag åkte iväg på äventyr till Österrike för att jobbskugga och prata framtida utbytesprojekt, men det äventyret får ni höra mer om en annan gång. När jag kom tillbaka hade de skrivit och det var dags för en första responsomgång. Jag brukar köra "two stars and a wish", dels för att det är enkelt, och dels för att en del av eleverna brukar ha det arbetssättet med sig från mellanstadiet. Därefter fick de göra förbättringar, och sedan läste jag. Tror ni inte att drygt hälften av dem fortfarande staplade egenskaper och händelser ovanpå varandra? Först blev jag lite nedslagen, men så tänkte jag att här fick de ju en chans att jämföra det de skrivit med början vi skrev tillsammans. Vi satte oss, resonerade kring det de skrivit, tittade på vad som kunde sägas mellan raderna i stället, gjorde om formuleringar och meningar tillsammans, och så tändes gnista efter gnista i de där ögonen. "Ahaaa, jaaa, NU fattar jag."

Vi lade ytterligare två veckor på att skriva vidare och bearbeta, och nu har de första "färdiga" berättelserna lämnats in. Idag i klassrummet reflekterade krumelurerna över att vi hade hållit på med det här "superlänge" nu. Men att det var bra. Och att de fattar. Och nu är det dags för bedömning, tror de. Sanningen är att den största delen av bedömningen redan är gjord i processen, i de gemensamma genomgångarna och övningarna i klassrummet, i responsarbetet, i förbättringarna de gjort, och i resonemangen vi fört. Den är gjord i samtalet med Pelle då när det lossnade för honom, och med Lisa vars huvudperson har vuxit och fått en djupare personlighet i och med varje genomläsning och bearbetning. Den är gjord med Lasse som så många gånger sagt att: "Äh, du, jag tyckte det här lät bättre och blev mer spännande så jag ändrade det." Den är definitivt gjord med Bosse, som har frågat miljooooner gånger om det blir bra så här, och tyckte det var så roligt att lyckas att han skrev en till lika lång berättelse av bara farten.

Kvaliteten på sjuornas skriftliga berättande har höjts avsevärt, mycket på grund av att det fått ta tid denna gången. Det har lossnat för fler än bara Pelle. Vi har också haft roligt i processen, skrattat tillsammans åt språkliga fadäser, avfärdat heltokiga uppslag, sett huvudpersoner utvecklas, och hittat vägar tillsammans.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar