Krönikor och krumelurer

Vi pratar krönikor i åttan just nu. Som bekant tar en krönika avstamp i en vardagsnära händelse, en personlig upplevelse, som får krönikören att börja fundera kring ett fenomen och dra det från situationen ut i ett vidare perspektiv.
"Som till exempel en helt vanlig lektion med er," sa jag. "Det kan ju kännas... vardagligt och så. Som att en lektion med åttan alltid är en lektion med åttan, något som händer varje dag och som är som... vanligt, liksom."
"Aaameh... oss?" kom det då unisont från krumelurerna i bänkarna. "Det händer väl massa saker när vi har lektion?"
"Ja, det är precis det jag menar! Det händer massa små, helt vanliga saker som egentligen, var och en för sig, kan bli till en hel krönika. Jag skulle kunna skriva otaliga krönikor om saker och ting som händer på våra lektioner om jag bara satte mig för det."
Krumelurerna skrattade.
"Jo, du. Nog finns det att skriva om oss, alltid."

Jo, det skulle nog gå att skriva en hel del om åttorna. Eller om niorna. För att inte tala om sjuorna. Tänk, alla dessa små episoder och glimtar ur en helt vanlig skoldag som skulle kunna leda hur långt som helst om man bara finge utrymme att gotta ner sig och veckla in sig i små litterära krumbukter kring dem. Till exempel när hela klassen, utom två, kom fyra minuter försent eftersom de alla förutsatte att jag som vanligt skulle komma ut genom dörren till personalrummet och på så sätt indikera att det var dags. Det kunde vi ju veckla ut till en diskussion om ungdomars tidsuppfattning i allmänhet, eller om hur vi lärare förutsätts vara så förutsägbara att eleverna står handfallna och inte fattar vad som hände om vi avviker det allra minsta från det vi brukar göra.

Att vara lärare är aldrig vardagligt. Att jobba med ungdomar kan aldrig bli förutsägbart. Mina krumelurer i klassrummet kommer ständigt med nya infall, idéer och tankar som kan leda till något helt annat än vad som var tänkt från början. En välplanerad lektion kan mycket väl sluta där det var tänkt från början, men lika ofta slutar den någon helt annanstans. En tanke måste vidareutvecklas, en idé måste bara få luft och ger således upphov till fler helt nya idéer, och någonstans mitt i allt det där står jag som pedagog och ska bedriva det vi kallar undervisning. Och det gör jag, med huvudet högt och med stolthet. Även om en lektionsplanering faller platt och om vi inte alls hamnar där det var tänkt från början så går jag därifrån med vetskapen om att vi alla har lärt oss något nytt i alla fall, för det vi hamnade i blev minst lika bra som dit vi skulle om allt klaffade.

Dagens lektion slutade i hästskit och ilskna tanter med rollator. Där har vi avstampet inför nästa lektion i ämnet. Förhoppningsvis kommer den resultera i en djupare insikt i en krönikas form och uppbyggnad. Men det kan man aldrig veta.

Och bara för att bjuder jag på en bild av de vackert blommande körsbärsträden på vår innergård, när jag nu för en gångs skull lyckades fotografera dem innan blommorna föll.