Vi är fortfarande inne på krönikor i åttan. Vi har gått igenom vad som är typiskt för en krönika och vi har testat att göra en dictogloss (ur Pauline Gibbons Lyft språket lyft tänkandet, 2009) för att kunna se formen och strukturen för en krönika. Vi har också, i grupper och tillsammans i helklass, analyserat en krönika. Teoretiskt sett borde krumelurerna vara experter på krönikor vid det här laget. Trots det anade jag en viss förvirring i kassrummet när vi tillsammans gick igenom analysen. Är de verkligen redo att tackla skrivandet?
Jag slängde snabbt ut en exit ticket med frågan: "Är du redo att skriva en egen krönika? Om inte, vad mer behöver du veta innan du kan skriva?" Och som man ropar får man svar. Fler än hälften av mina krumelurer var inte redo. Fler än hälften behöver läsa fler krönikor, ha en repetition av vad man kan tänka på, eller rentav skriva en krönika tillsammans i grupp.
Om jag är ärlig, med att jag inte har alla svar och med att jag behöver få veta vad mina elever tänker, då är de ärliga tillbaka. Om jag hoppar ner från min höga kateder och inser att de, väl inarbetade, metoder jag tror på inte funkar i alla lägen, då öppnar jag en dörr. Om jag är lyhörd för mina elevers behov och tankar om sina kunskaper, då får jag verktyg för att förändra och utforma undervisningen på ett sätt som passar fler. Det är vad formativ bedömning handlar om.
Jag fick exakt de exit tickets jag bad om. "Nej, vi är inte redo". Eleverna skrev det jag behövde veta, inte det de trodde jag ville veta. Så här nära målet har vi aldrig förr varit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar