Att följa lärande

Det var ett bra tag sedan jag började fundera kring formativ bedömning, och jag har för länge sedan insett att det här med bedömning är något som inte går att samla till "efteråt", utan det måste ske aktivt hela tiden. För att få mina tankar kring detta på plats, och för att reda ut begreppen tog jag mig an Dylan Wiliams eminenta bok Att följa lärande - formativ bedömning i praktiken. Nedan följer en sammanfattning av huvudtankarna i boken, avslutat med en reflektion kring vad för nytta jag har haft, rent praktiskt, av boken.

Varför?

Det enda sättet att förbättra undervisningen är att förbättra lärarkvaliteten. De bästa lärarna misslyckas hela tiden för att de har så höga förväntningar på vad eleverna kan åstadkomma. Ingen är så bra att de inte kan bli bättre. Det är därför vi behöver professionell utveckling.

Varje elev har en individuell lärstil. Den är svår att definiera och därför behöver vi variera undervisningen mycket så att vi möter upp alla dessa lärstilar.

Ämneskunskaper är viktiga, men det behövs mer än bara goda ämneskunskaper för bra undervisning.

Utvärdering under tiden som undervisnings- och lärprocessen pågår har gynnsamma effekter på elevernas lärande.

Vad?

Det man gör som ger information att använda som feedback för anpassning av undervisningen. Den process som lärare och elever använder under lärandet för att förbättra lärandet.

Formativ bedömning kan ses som både en process och ett verktyg.

Fem grundpelare:

•        Eleverna får effektiv feedback.
•        Eleverna är aktivt engagerade i sitt lärande 
•        Undervisningen anpassas och tar hänsyn till bedömningens resultat.
•        Erkännandet av att bedömning har djupgående inverkan på elevernas motivation och               självaktning, och att dessa faktorer påverkar lärandet i högsta grad.
•        Eleverna måste kunna bedöma sig själva och förstå hur de ska göra framsteg.

Formativ bedömning ger undervisning som är följsam mot elevens behov. Elever lär sig inte det vi lär ut. Vad de lär sig som resultat av vår undervisning är oförutsägbart. Lärarens arbete är att skapa effektiva lärmiljöer för eleverna, som skapar engagemang och gör att lärandet går i rätt riktning.

Formativ bedömning innebär att få bästa möjliga bevis för vad eleverna har lärt sig, och att sedan använda informationen för att avgöra vad som är nästa steg.

Lärandemål

Eleverna är mycket bättre på att lägga märke till fel och svagheter i andras arbeten än i sina egna. När de har identifierat sådana är de mindre benägna att göra dem själv. Kamratrespons!

Hur tar vi reda på vad eleverna vet?

När vi ger en fråga och får det svar vi hoppas på drar vi lätt slutsatsen att lärandet är på väg åt rätt håll. Det är viktigt att vi utforskar elevens tänkande innan vi tar för givet att de har förstått.

Frågor som ställs i klassrummet ska generera tänkande och förse läraren med information om vad som ska göras härnäst. Bra frågor ges ut slumpmässigt – använd t.ex. Names in a Hat-appen. Händer upp bara för att fråga.

Hur gör vi när vi får svaret ”Jag vet inte”? 

• Gå runt några fler elever med samma fråga, och återgå sedan till ursprungseleven och fråga vilket svar hen tyckte var bäst. Låt inte eleven SLIPPA, utan betona på så sätt att det är ett klassrum där alla ska vara med.
• Öka väntetiden. Låt eleven få tänka. Ca 3 sekunder är bra!
• Utgå ifrån påståenden i stället för frågor – skapar bra diskussioner i klassrummet.
• LYSSNA på det eleverna säger! Lyssna tolkande – vad kan jag lära mig om elevernas tänkande genom att lyssna noga på vad de säger?

Frågor för helklassvar:             

Opinionsundersökning – gå runt och fråga alla elever om deras åsikt.

Tänkande tummar, först till fem – se till att frågan är kognitiv och inte emotionell!                                                                          

Sonderingsfrågor i början av kurs, och diagnostiska frågor mitt i för att kontrollera att de har förstått  innan man går vidare.

Vändpunktsfrågor – bör ta max två minuter för alla elever att svara påfrågan, och max 30 sekunder för läraren att tolka alla svar. Det ska vara omöjligt att ge rätt svar av fel anledning.

Genom att ständigt försöka förstå meningen bakom elevernas svar på våra frågor kan vi fortsätta att förfina och fila på våra frågor och vidta snabba åtgärder.

Feedback

Poäng och betyg gör att eleverna inte läser och tar till sig de skriftliga kommentarerna. De som får höga poäng behöver inte läsa kommentarer, och de som får låga poäng vill inte göra det.

Att ge fullständiga lösningar på problem fråntar eleverna tillfällen att lära sig. Bättre att hjälpa dem en liten bit på traven, bara så mycket att de kommer igång, och be dem titta igenom det en gång till, innan man återvänder. Det sparar även lärartid!

Tron på sig själv är avgörande – om eleven tror på sin egen förmåga att genomföra det som krävs kommer hen att lyckas. Om hen tror att förmågan är otillräcklig kan hen mycket väl undvika utmaningen.

Övertyga dem att förmåga är något som stegvis växer. Då ser de alla utmaningar som tillfällen att lära och försöker bli bättre även om de misslyckas. Feedback måste spegla detta.

Feedback som för lärandet framåt:

•  Ge kommentarer i stället för betyg eller poäng.
•  Fokusera på vad man kan göra för att förbättra elevens lärande i framtiden.
•  Feedback fungerar endast formativt om eleverna använder den informationen till att förbättra sina prestationer.
•  Effektiv feedback måste ge recept för framtida åtgärder.

Så fort eleven får betyg slutar lärandet. Därför bör elever få betyg så sällan som möjligt.

Feedback måste generera tänkande.

-, =, + i stället för betyg:

• - för en försämring sedan förra inlämningen
• = för ett lika bra arbete som sist.
• + om kvaliteten har förbättrats mot förra.
• Man slipper jämförandet! Så snart en elev får en möjlighet att jämföra sig själv med någon annan fokuseras den mentala energin på att skydda sitt eget välbefinnande snarare än att lära sig något nytt.
• Ger feedback om saker som ligger inom elevens kontroll – om de gör framsteg – snarare än om saker de inte kan kontrollera – hur de förhåller sig till andra elever i klassen.

Feedback måste riktas framåt. Vad ska göras härnäst? Recept för framtida åtgärder.

Ge inte feedback om du inte tänker ge eleverna tid till att förbättra sitt arbete!

Tre frågor:       

• Sätt en numrerad cirkel i texten vid det ställe där du ser något du vill att eleven ska fundera över.
• Skriv tre frågor efter texten, och lämna några rader att skriva svaren på.
• Ägna de första tio minuterna av nästa lektion åt att svara på frågorna.

Effektiv feedback ska ge mer arbete för mottagaren än för lämnaren!

Effektiv feedback ska vara fokuserad. Mindre är ofta bättre än mer.

Effektiv feedback ska vara relaterad till de lärandemål som har satts upp tillsammans med eleverna.

Kollaborativt lärande

• Motivation – eleverna hjälper sina kompisar eftersom de gillar att göra det.
• Social sammanhållning – man värnar om gruppen
• Personalisering – Duktigare kamrater kan hjälpa till med särskilda svårigheter.
• Kognitiv utveckling – Den som ger hjälp tvingas tänka igenom problemen bättre

Elever talar varandras språk – har lättare att förstå när en kompis förklarar än när en vuxen gör det.

Teniker:

• C3B4ME – be tre kompisar om hjälp innan du frågar läraren
• Rätta varandras läxor
• Two stars and a wish
• Grupplistor – vad har vi lärt oss idag?

Argument för kollaborativt lärande: Ingen kan säga fullt ut att man verkligen har lärt sig en sak ordentligt innan man har försökt lära ut den till någon annan.

Självbedömning – att äga sitt eget lärande

Eleven kan samordna sina kognitiva resurser, känslor och handlingar till hjälp för sina lärandemål.

Metakognition: Känna till vad man vet, vad man kan göra och vad man vet om sin egen kognitiva begåvning.

Flow: kan uppstå på grund av ens intresse för uppgiften, men också när man känner att ens förmåga och uppgiften matchar varandra.

Ju bättre eleverna kan styra sitt lärande, desto bättre lär de.

Min reflektion:

Jag var nog mest ute efter att få in termer och begrepp kring formativ bedömning när jag började läsa boken, men snabbt insåg jag vilken guldgruva den var att ösa ur med lektionstips och metodtips för att kunna använda sig av formativ bedömning i klassrummet. Superinspirerad gick jag in och försökte köra igång alltihop på en gång. Jag skrev C3B4ME med stora bokstäver på ett färgglatt papper och satte upp det på whiteboarden. Jag drog ut Exit Tickets i mängder, och jag fann mig rätt vad det var stående längst fram i klassrummet mitt under en lektion jonglerande en power-pointfjärris, en lärobok och min iPhone med Names in a Hat-appen. Det gick sådär, eftersom jag bara har två händer, men jag var ju igång i alla fall. På riktigt! Krumelurerna finurlade och spekulerade:

"Jenny, nu när du är förstelärare... asså, är det därför det händer massa konstiga saker här inne? Är det nu du ska börja experimentera med oss?"

"Jajamen, så det är bara att vänja sig!" 

Så här ett litet tag efteråt, när de första stora förändringarna har börjat landa, känns det naturligtvis bra. C3B4ME väckte enorm nyfikenhet, och eleverna gissade hej vilt på vad kombinationen kunde tänkas betyda. 

"Hmmm, ja men det låter väl rimligt", tyckte de när jag förklarade vad det innebar, och de höll med om att det inte verkade vettigt att jag skulle springa benen av mig för att förklara för ena halvan av klassen det andra halvan redan hade förstått och gladeligen delade med sig av. Så klart gillar de att hjälpa sina kompisar! Det om något är ju en bekräftelse på att de kan.

Exit Tickets har vi också använt oss av en hel del, vid olika tillfällen. Jag tycker att de ger en bra ögonblicksbild över vad eleverna faktiskt har uppfattat efter en övning, en lektion eller ett avslutat ämnesområde, beroende på hur man konstruerar frågorna, naturligtvis. Jag har mina tickets i en (någorlunda) prydlig hög på katedern, och när det är tillfälle kan jag snabbt och lätt skriva en fråga på tavlan och dela ut mina tickets i klassrummet.

Two stars and a wish var inget nytt för mig i och med den här boken, och en del av mina elever är vana vid att ge kamratrespons utifrån den modellen redan sedan mellanstadiet, så boken bara bekräftade att den är bra att använda.

Jag TROR att jag även är redo att sluta ge betyg på enskilda uppgifter vid det här laget. Faktum är att en grupp idag bara fick en lapp med ett omdöme tillbaka efter att ha skickat in tidningsartiklar digitalt (bara det, alltså) till mig. 

"Meh, varför står det inget betyg på lappen?"

"Jooo, för det viktiga i kråksången är inte att ni får tillbaka ett papper med en bokstav på och som ni, efter att ha registrerat bokstaven, bara knycklar ihop och knölar ner i pappersåtervinningen. Det viktiga är att ni faktiskt läser det omdöme om era artiklar jag har skrivit och använder det som står där för att utveckla ert skrivande. Titta på vad det var med era artiklar som ni lyckades riktigt bra med, och läs vad det är ni behöver tänka på nästa gång ni skriver."

"Jahaaaa... jo, men det kanske kan funka, då."

Som vid allt förändringsarbete hamnar man titt som tätt nere i den berömda gropen, där man kämpar febrilt för att ta sig upp och bringa klarhet i vad det faktiskt är man håller på med. Dylan Wiliam inleder sin bok med att berätta att de bästa lärarna misslyckas hela tiden, eftersom de har så höga förväntningar på vad eleverna kan åstadkomma. Det kanske stämmer. Jag misslyckas minst en gång om dagen, och minst en gång om dagen sitter jag och funderar över vad jag egentligen håller på med. Men vi måste ju lära oss av våra misslyckanden, och använda dem för att kunna bygga vidare. 

För att återknyta till min kateder, som jag nämnde lite tidigare, så tycker mina krumelurer att den ser ungefär likadan ut som deras skåp. Döm själva.