"Kom och läs min, är du snäll."
"Vad tror du om detta?"
"Vad menar du med det där?"
"Vad kan jag skriva i stället?"
"Jag tror jag är klar, men..."
"Ska jag läsa din?"
"Ja, vill du det?"
"Blir det bättre så här?"
Skrivprocessen är i full gång. De behöver knappt mig längre. De har lyckats aktivera sig själva och varandra som lärresurser. Ibland får jag komma in i en diskussion kring det stilfulla i en inskjuten bisats, eller om man kan säga att något är sömdekorerat. Och visst kan man det! De leker med språket, uppfinner nya ord, fyller gamla ord med ny mening och skapar en berättarskatt, i vilken de delar med sig av sitt liv, sina innersta tankar, sina mål och ibland sina sorger och rädslor.
Niorna skriver novell. De behärskar processen. De lär av varandra. De bearbetar utifrån den respons de får. Mission accomplished.
