En röd tråd

I min kommun genomfördes nyligen en arbetstidsmätning hos lärare på 7-9-skolorna och på gymnasiet, där vi inte bara mätte tiden vi arbetade utan också vilka olika arbetsuppgifter vi utförde och under hur lång tid. Många slutsatser kunde dras av resultaten på denna mätning, och en av dem var att läraryrket i hög grad är ett ensamyrke. Vi planerar våra lektioner ensamma, vi genomför dem ensamma, och vi utför vårt efterarbete ensamma. Tiden vi lade på planering tillsammans var påfallande liten.

I den bästa av världar skulle vi planera mycket mer tillsammans. Vi skulle kunna återkomma till liknande arbetssätt i de olika ämnena, och vi skulle kunna samverka över ämnena mycket, mycket mer. Det här blev tydligt för mig idag, när jag var med på en lektion hos en mycket skicklig kollega.

Hon lade upp en faktatext på smartboarden, och tog tillsammans med eleverna ut nyckelord och svåra ord. Därefter fick eleverna, två och två, göra en tankekarta utifrån texten, som de sedan hade som underlag för att skriva sin egen version. Den här övningen var slående lik den dictogloss jag genomförde i samma klass för ett par veckor sedan, som gick ut på att jag läste en text ett flertal gånger medan eleverna tog anteckningar, och sedan fick de jobba tillsammans med att återskapa den. De skrev fantastiska texter med dictoglossen, och kollegan fick fantastiska resultat med denna övning.

Syftet med bägge dessa övningar var att få fram en modell för att skriva sina egna texter. Jag ville få fram en medvetenhet om krönikans form, och en säkerhet i att kunna skriva en sådan. Kollegan ville ge en modell för hur man sammanställer faktatexter till något eget, samtidigt som hon ville lyfta förståelsen för det ämnesspecifika språket i en sådan text.

Bakgrunden till bägge dessa övningar är tankar kring språkutvecklande arbetssätt. Många av våra elever behärskar inte svenska språket på en nivå som gör att de kan följa med i lärobokstexterna tillfredsställande, och det är ett gemensamt ansvar hos alla undervisande lärare att se till att de hamnar där de ska. Vi behöver samverka mera för att skapa en röd tråd genom de olika ämnesdiskurserna. Det kräver att vi planerar mer tillsammans och gemensamt letar oss fram till liknande arbetssätt som skapar igenkänning hos våra elever på samma sätt som dagens övning, och som främjar deras språkutveckling.

Nu gäller det bara att komma fram till hur...

Ärlighet från båda hållen

Vi är fortfarande inne på krönikor i åttan. Vi har gått igenom vad som är typiskt för en krönika och vi har testat att göra en dictogloss (ur Pauline Gibbons Lyft språket lyft tänkandet, 2009) för att kunna se formen och strukturen för en krönika. Vi har också, i grupper och tillsammans i helklass, analyserat en krönika. Teoretiskt sett borde krumelurerna vara experter på krönikor vid det här laget. Trots det anade jag en viss förvirring i kassrummet när vi tillsammans gick igenom analysen. Är de verkligen redo att tackla skrivandet?

Jag slängde snabbt ut en exit ticket med frågan: "Är du redo att skriva en egen krönika? Om inte, vad mer behöver du veta innan du kan skriva?" Och som man ropar får man svar. Fler än hälften av mina krumelurer var inte redo. Fler än hälften behöver läsa fler krönikor, ha en repetition av vad man kan tänka på, eller rentav skriva en krönika tillsammans i grupp.

Om jag är ärlig, med att jag inte har alla svar och med att jag behöver få veta vad mina elever tänker, då är de ärliga tillbaka. Om jag hoppar ner från min höga kateder och inser att de, väl inarbetade, metoder jag tror på inte funkar i alla lägen, då öppnar jag en dörr. Om jag är lyhörd för mina elevers behov och tankar om sina kunskaper, då får jag verktyg för att förändra och utforma undervisningen på ett sätt som passar fler. Det är vad formativ bedömning handlar om.

Jag fick exakt de exit tickets jag bad om. "Nej, vi är inte redo". Eleverna skrev det jag behövde veta, inte det de trodde jag ville veta. Så här nära målet har vi aldrig förr varit.

När det lossnar

Pelle i sjuan har svårt att komma på. Bara komma på, liksom. När Pelle ska skriva blir det inget av det. Det blir ingen berättelse, bara ett kortfattat uppstaplande av egenskaper och händelser som inte är ett dugg spännande. Det händer ingenting!
"Jag har alltid haft problem med att bygga upp berättelser", berättar han.  "Att bygga ut, och göra det spännande. Det går bara inte."
Så en dag, när Pelle precis har haft lov, och återigen ska ta sig an den berättelse han började på några veckor tidigare, och som inte alls var speciellt spännande varken då eller nu, då kommer det.
"Jenny, läs denna."
Och jag läser Pelles mycket små och tättskrivna bokstäver. Han har inte kommit långt på sidan, men visst kan man börja urskilja någon form av dramaturgi i berättelsen. Jag tycker mig nästan kunna se var det lossnade.
"Ser du, Pelle, hur du börjar klättra uppför valens rygg nu? Du bygger upp spänningen!"
Pelle ler.
"Jag vet", säger han.
" Du är snart uppe vid blåshålet, klimax, där allt händer, ju! Bra där! Men... Vad är det som ska hända, då? De rånar macken, och mamma är där inne. Blir hon skadad? Eller blir hon den stora hjälten, den som avväpnar rånarna? Vad blir upplösningen?"
Pelle tittar på mig med klurig blick och ett lite pillemariskt leende.
"Det skulle du allt bra gärna vilja veta, va? Men det får du inte. Inte förrän jag har skrivit klart."
Mitt lärarhjärta tar ett stort skutt. För jag vet att Pelle vet det jag alltid har vetat. Pelle kan komma på, och han kan bygga ut. Pelle kan skriva en berättelse, och vara stolt över den.

Så här står det i kunskapskraven för E i svenska i åk 9 om berättande texter:
"De berättande texter eleven skriver innehåller enkla gestaltande beskrivningar och berättargrepp samt dramaturgi med enkel uppbyggnad." (LGR11 s. 230)

Hur tydliggör man då det kunskapskravet för eleverna? Hur får man en krumelur som Pelle att jobba mot att få fram den här dramaturgin i sina berättelser? Hur lär man dem att gestalta och att hitta berättargrepp som funkar, att bygga upp och bygga ut en berättelse i stället för att bara skriva "Nisse är tretton år. Han bor med sin mamma och sin pappa i ett rött hus. Han har två systrar och en katt som är blå med vit propeller och deppig för att han har förlorat sin morot..." och kalla det för berättelse? Hur kommer man ifrån det här eviga uppräknandet till att faktiskt väva in en personlighet i en berättelse, utan att vara för rakt på sak? Det är inte lätt, men det går.

Under en del av terminen har vi jobbat med att bli bättre skribenter. Vi har pratat om personbeskrivningar, miljöbeskrivningar, metaforer, liknelser, den dramaturgiska kurvan, att bygga upp spänning, att komma igång, och att avsluta. Vi har skrivit tillsammans, vi har skrivit var för sig, vi har gett och fått respons och vi har bearbetat.Vi har LÅTIT DET TA TID. För det måste det få göra ibland.

Själva skrivandet inledde vi med att göra ett personporträtt. Jag lade upp några bilder på ungdomar i krumelurernas egen ålder på smartboarden och bad dem välja ut en av dem att skriva om. De fick en mall, där de skulle fylla i t.ex. ålder, utseende, intressen, egenskaper, familjeförhållanden etc. Sedan skrev vi tillsammans en gemensam början, som man kunde använda om man hade svårt att själv komma på, eller bara använda som modell för hur man skulle kunna skriva en början.

Så fick krumelurerna ledigt från mig en vecka, då jag åkte iväg på äventyr till Österrike för att jobbskugga och prata framtida utbytesprojekt, men det äventyret får ni höra mer om en annan gång. När jag kom tillbaka hade de skrivit och det var dags för en första responsomgång. Jag brukar köra "two stars and a wish", dels för att det är enkelt, och dels för att en del av eleverna brukar ha det arbetssättet med sig från mellanstadiet. Därefter fick de göra förbättringar, och sedan läste jag. Tror ni inte att drygt hälften av dem fortfarande staplade egenskaper och händelser ovanpå varandra? Först blev jag lite nedslagen, men så tänkte jag att här fick de ju en chans att jämföra det de skrivit med början vi skrev tillsammans. Vi satte oss, resonerade kring det de skrivit, tittade på vad som kunde sägas mellan raderna i stället, gjorde om formuleringar och meningar tillsammans, och så tändes gnista efter gnista i de där ögonen. "Ahaaa, jaaa, NU fattar jag."

Vi lade ytterligare två veckor på att skriva vidare och bearbeta, och nu har de första "färdiga" berättelserna lämnats in. Idag i klassrummet reflekterade krumelurerna över att vi hade hållit på med det här "superlänge" nu. Men att det var bra. Och att de fattar. Och nu är det dags för bedömning, tror de. Sanningen är att den största delen av bedömningen redan är gjord i processen, i de gemensamma genomgångarna och övningarna i klassrummet, i responsarbetet, i förbättringarna de gjort, och i resonemangen vi fört. Den är gjord i samtalet med Pelle då när det lossnade för honom, och med Lisa vars huvudperson har vuxit och fått en djupare personlighet i och med varje genomläsning och bearbetning. Den är gjord med Lasse som så många gånger sagt att: "Äh, du, jag tyckte det här lät bättre och blev mer spännande så jag ändrade det." Den är definitivt gjord med Bosse, som har frågat miljooooner gånger om det blir bra så här, och tyckte det var så roligt att lyckas att han skrev en till lika lång berättelse av bara farten.

Kvaliteten på sjuornas skriftliga berättande har höjts avsevärt, mycket på grund av att det fått ta tid denna gången. Det har lossnat för fler än bara Pelle. Vi har också haft roligt i processen, skrattat tillsammans åt språkliga fadäser, avfärdat heltokiga uppslag, sett huvudpersoner utvecklas, och hittat vägar tillsammans.

Att följa lärande

Det var ett bra tag sedan jag började fundera kring formativ bedömning, och jag har för länge sedan insett att det här med bedömning är något som inte går att samla till "efteråt", utan det måste ske aktivt hela tiden. För att få mina tankar kring detta på plats, och för att reda ut begreppen tog jag mig an Dylan Wiliams eminenta bok Att följa lärande - formativ bedömning i praktiken. Nedan följer en sammanfattning av huvudtankarna i boken, avslutat med en reflektion kring vad för nytta jag har haft, rent praktiskt, av boken.

Varför?

Det enda sättet att förbättra undervisningen är att förbättra lärarkvaliteten. De bästa lärarna misslyckas hela tiden för att de har så höga förväntningar på vad eleverna kan åstadkomma. Ingen är så bra att de inte kan bli bättre. Det är därför vi behöver professionell utveckling.

Varje elev har en individuell lärstil. Den är svår att definiera och därför behöver vi variera undervisningen mycket så att vi möter upp alla dessa lärstilar.

Ämneskunskaper är viktiga, men det behövs mer än bara goda ämneskunskaper för bra undervisning.

Utvärdering under tiden som undervisnings- och lärprocessen pågår har gynnsamma effekter på elevernas lärande.

Vad?

Det man gör som ger information att använda som feedback för anpassning av undervisningen. Den process som lärare och elever använder under lärandet för att förbättra lärandet.

Formativ bedömning kan ses som både en process och ett verktyg.

Fem grundpelare:

•        Eleverna får effektiv feedback.
•        Eleverna är aktivt engagerade i sitt lärande 
•        Undervisningen anpassas och tar hänsyn till bedömningens resultat.
•        Erkännandet av att bedömning har djupgående inverkan på elevernas motivation och               självaktning, och att dessa faktorer påverkar lärandet i högsta grad.
•        Eleverna måste kunna bedöma sig själva och förstå hur de ska göra framsteg.

Formativ bedömning ger undervisning som är följsam mot elevens behov. Elever lär sig inte det vi lär ut. Vad de lär sig som resultat av vår undervisning är oförutsägbart. Lärarens arbete är att skapa effektiva lärmiljöer för eleverna, som skapar engagemang och gör att lärandet går i rätt riktning.

Formativ bedömning innebär att få bästa möjliga bevis för vad eleverna har lärt sig, och att sedan använda informationen för att avgöra vad som är nästa steg.

Lärandemål

Eleverna är mycket bättre på att lägga märke till fel och svagheter i andras arbeten än i sina egna. När de har identifierat sådana är de mindre benägna att göra dem själv. Kamratrespons!

Hur tar vi reda på vad eleverna vet?

När vi ger en fråga och får det svar vi hoppas på drar vi lätt slutsatsen att lärandet är på väg åt rätt håll. Det är viktigt att vi utforskar elevens tänkande innan vi tar för givet att de har förstått.

Frågor som ställs i klassrummet ska generera tänkande och förse läraren med information om vad som ska göras härnäst. Bra frågor ges ut slumpmässigt – använd t.ex. Names in a Hat-appen. Händer upp bara för att fråga.

Hur gör vi när vi får svaret ”Jag vet inte”? 

• Gå runt några fler elever med samma fråga, och återgå sedan till ursprungseleven och fråga vilket svar hen tyckte var bäst. Låt inte eleven SLIPPA, utan betona på så sätt att det är ett klassrum där alla ska vara med.
• Öka väntetiden. Låt eleven få tänka. Ca 3 sekunder är bra!
• Utgå ifrån påståenden i stället för frågor – skapar bra diskussioner i klassrummet.
• LYSSNA på det eleverna säger! Lyssna tolkande – vad kan jag lära mig om elevernas tänkande genom att lyssna noga på vad de säger?

Frågor för helklassvar:             

Opinionsundersökning – gå runt och fråga alla elever om deras åsikt.

Tänkande tummar, först till fem – se till att frågan är kognitiv och inte emotionell!                                                                          

Sonderingsfrågor i början av kurs, och diagnostiska frågor mitt i för att kontrollera att de har förstått  innan man går vidare.

Vändpunktsfrågor – bör ta max två minuter för alla elever att svara påfrågan, och max 30 sekunder för läraren att tolka alla svar. Det ska vara omöjligt att ge rätt svar av fel anledning.

Genom att ständigt försöka förstå meningen bakom elevernas svar på våra frågor kan vi fortsätta att förfina och fila på våra frågor och vidta snabba åtgärder.

Feedback

Poäng och betyg gör att eleverna inte läser och tar till sig de skriftliga kommentarerna. De som får höga poäng behöver inte läsa kommentarer, och de som får låga poäng vill inte göra det.

Att ge fullständiga lösningar på problem fråntar eleverna tillfällen att lära sig. Bättre att hjälpa dem en liten bit på traven, bara så mycket att de kommer igång, och be dem titta igenom det en gång till, innan man återvänder. Det sparar även lärartid!

Tron på sig själv är avgörande – om eleven tror på sin egen förmåga att genomföra det som krävs kommer hen att lyckas. Om hen tror att förmågan är otillräcklig kan hen mycket väl undvika utmaningen.

Övertyga dem att förmåga är något som stegvis växer. Då ser de alla utmaningar som tillfällen att lära och försöker bli bättre även om de misslyckas. Feedback måste spegla detta.

Feedback som för lärandet framåt:

•  Ge kommentarer i stället för betyg eller poäng.
•  Fokusera på vad man kan göra för att förbättra elevens lärande i framtiden.
•  Feedback fungerar endast formativt om eleverna använder den informationen till att förbättra sina prestationer.
•  Effektiv feedback måste ge recept för framtida åtgärder.

Så fort eleven får betyg slutar lärandet. Därför bör elever få betyg så sällan som möjligt.

Feedback måste generera tänkande.

-, =, + i stället för betyg:

• - för en försämring sedan förra inlämningen
• = för ett lika bra arbete som sist.
• + om kvaliteten har förbättrats mot förra.
• Man slipper jämförandet! Så snart en elev får en möjlighet att jämföra sig själv med någon annan fokuseras den mentala energin på att skydda sitt eget välbefinnande snarare än att lära sig något nytt.
• Ger feedback om saker som ligger inom elevens kontroll – om de gör framsteg – snarare än om saker de inte kan kontrollera – hur de förhåller sig till andra elever i klassen.

Feedback måste riktas framåt. Vad ska göras härnäst? Recept för framtida åtgärder.

Ge inte feedback om du inte tänker ge eleverna tid till att förbättra sitt arbete!

Tre frågor:       

• Sätt en numrerad cirkel i texten vid det ställe där du ser något du vill att eleven ska fundera över.
• Skriv tre frågor efter texten, och lämna några rader att skriva svaren på.
• Ägna de första tio minuterna av nästa lektion åt att svara på frågorna.

Effektiv feedback ska ge mer arbete för mottagaren än för lämnaren!

Effektiv feedback ska vara fokuserad. Mindre är ofta bättre än mer.

Effektiv feedback ska vara relaterad till de lärandemål som har satts upp tillsammans med eleverna.

Kollaborativt lärande

• Motivation – eleverna hjälper sina kompisar eftersom de gillar att göra det.
• Social sammanhållning – man värnar om gruppen
• Personalisering – Duktigare kamrater kan hjälpa till med särskilda svårigheter.
• Kognitiv utveckling – Den som ger hjälp tvingas tänka igenom problemen bättre

Elever talar varandras språk – har lättare att förstå när en kompis förklarar än när en vuxen gör det.

Teniker:

• C3B4ME – be tre kompisar om hjälp innan du frågar läraren
• Rätta varandras läxor
• Two stars and a wish
• Grupplistor – vad har vi lärt oss idag?

Argument för kollaborativt lärande: Ingen kan säga fullt ut att man verkligen har lärt sig en sak ordentligt innan man har försökt lära ut den till någon annan.

Självbedömning – att äga sitt eget lärande

Eleven kan samordna sina kognitiva resurser, känslor och handlingar till hjälp för sina lärandemål.

Metakognition: Känna till vad man vet, vad man kan göra och vad man vet om sin egen kognitiva begåvning.

Flow: kan uppstå på grund av ens intresse för uppgiften, men också när man känner att ens förmåga och uppgiften matchar varandra.

Ju bättre eleverna kan styra sitt lärande, desto bättre lär de.

Min reflektion:

Jag var nog mest ute efter att få in termer och begrepp kring formativ bedömning när jag började läsa boken, men snabbt insåg jag vilken guldgruva den var att ösa ur med lektionstips och metodtips för att kunna använda sig av formativ bedömning i klassrummet. Superinspirerad gick jag in och försökte köra igång alltihop på en gång. Jag skrev C3B4ME med stora bokstäver på ett färgglatt papper och satte upp det på whiteboarden. Jag drog ut Exit Tickets i mängder, och jag fann mig rätt vad det var stående längst fram i klassrummet mitt under en lektion jonglerande en power-pointfjärris, en lärobok och min iPhone med Names in a Hat-appen. Det gick sådär, eftersom jag bara har två händer, men jag var ju igång i alla fall. På riktigt! Krumelurerna finurlade och spekulerade:

"Jenny, nu när du är förstelärare... asså, är det därför det händer massa konstiga saker här inne? Är det nu du ska börja experimentera med oss?"

"Jajamen, så det är bara att vänja sig!" 

Så här ett litet tag efteråt, när de första stora förändringarna har börjat landa, känns det naturligtvis bra. C3B4ME väckte enorm nyfikenhet, och eleverna gissade hej vilt på vad kombinationen kunde tänkas betyda. 

"Hmmm, ja men det låter väl rimligt", tyckte de när jag förklarade vad det innebar, och de höll med om att det inte verkade vettigt att jag skulle springa benen av mig för att förklara för ena halvan av klassen det andra halvan redan hade förstått och gladeligen delade med sig av. Så klart gillar de att hjälpa sina kompisar! Det om något är ju en bekräftelse på att de kan.

Exit Tickets har vi också använt oss av en hel del, vid olika tillfällen. Jag tycker att de ger en bra ögonblicksbild över vad eleverna faktiskt har uppfattat efter en övning, en lektion eller ett avslutat ämnesområde, beroende på hur man konstruerar frågorna, naturligtvis. Jag har mina tickets i en (någorlunda) prydlig hög på katedern, och när det är tillfälle kan jag snabbt och lätt skriva en fråga på tavlan och dela ut mina tickets i klassrummet.

Two stars and a wish var inget nytt för mig i och med den här boken, och en del av mina elever är vana vid att ge kamratrespons utifrån den modellen redan sedan mellanstadiet, så boken bara bekräftade att den är bra att använda.

Jag TROR att jag även är redo att sluta ge betyg på enskilda uppgifter vid det här laget. Faktum är att en grupp idag bara fick en lapp med ett omdöme tillbaka efter att ha skickat in tidningsartiklar digitalt (bara det, alltså) till mig. 

"Meh, varför står det inget betyg på lappen?"

"Jooo, för det viktiga i kråksången är inte att ni får tillbaka ett papper med en bokstav på och som ni, efter att ha registrerat bokstaven, bara knycklar ihop och knölar ner i pappersåtervinningen. Det viktiga är att ni faktiskt läser det omdöme om era artiklar jag har skrivit och använder det som står där för att utveckla ert skrivande. Titta på vad det var med era artiklar som ni lyckades riktigt bra med, och läs vad det är ni behöver tänka på nästa gång ni skriver."

"Jahaaaa... jo, men det kanske kan funka, då."

Som vid allt förändringsarbete hamnar man titt som tätt nere i den berömda gropen, där man kämpar febrilt för att ta sig upp och bringa klarhet i vad det faktiskt är man håller på med. Dylan Wiliam inleder sin bok med att berätta att de bästa lärarna misslyckas hela tiden, eftersom de har så höga förväntningar på vad eleverna kan åstadkomma. Det kanske stämmer. Jag misslyckas minst en gång om dagen, och minst en gång om dagen sitter jag och funderar över vad jag egentligen håller på med. Men vi måste ju lära oss av våra misslyckanden, och använda dem för att kunna bygga vidare. 

För att återknyta till min kateder, som jag nämnde lite tidigare, så tycker mina krumelurer att den ser ungefär likadan ut som deras skåp. Döm själva.

Krönikor och krumelurer

Vi pratar krönikor i åttan just nu. Som bekant tar en krönika avstamp i en vardagsnära händelse, en personlig upplevelse, som får krönikören att börja fundera kring ett fenomen och dra det från situationen ut i ett vidare perspektiv.
"Som till exempel en helt vanlig lektion med er," sa jag. "Det kan ju kännas... vardagligt och så. Som att en lektion med åttan alltid är en lektion med åttan, något som händer varje dag och som är som... vanligt, liksom."
"Aaameh... oss?" kom det då unisont från krumelurerna i bänkarna. "Det händer väl massa saker när vi har lektion?"
"Ja, det är precis det jag menar! Det händer massa små, helt vanliga saker som egentligen, var och en för sig, kan bli till en hel krönika. Jag skulle kunna skriva otaliga krönikor om saker och ting som händer på våra lektioner om jag bara satte mig för det."
Krumelurerna skrattade.
"Jo, du. Nog finns det att skriva om oss, alltid."

Jo, det skulle nog gå att skriva en hel del om åttorna. Eller om niorna. För att inte tala om sjuorna. Tänk, alla dessa små episoder och glimtar ur en helt vanlig skoldag som skulle kunna leda hur långt som helst om man bara finge utrymme att gotta ner sig och veckla in sig i små litterära krumbukter kring dem. Till exempel när hela klassen, utom två, kom fyra minuter försent eftersom de alla förutsatte att jag som vanligt skulle komma ut genom dörren till personalrummet och på så sätt indikera att det var dags. Det kunde vi ju veckla ut till en diskussion om ungdomars tidsuppfattning i allmänhet, eller om hur vi lärare förutsätts vara så förutsägbara att eleverna står handfallna och inte fattar vad som hände om vi avviker det allra minsta från det vi brukar göra.

Att vara lärare är aldrig vardagligt. Att jobba med ungdomar kan aldrig bli förutsägbart. Mina krumelurer i klassrummet kommer ständigt med nya infall, idéer och tankar som kan leda till något helt annat än vad som var tänkt från början. En välplanerad lektion kan mycket väl sluta där det var tänkt från början, men lika ofta slutar den någon helt annanstans. En tanke måste vidareutvecklas, en idé måste bara få luft och ger således upphov till fler helt nya idéer, och någonstans mitt i allt det där står jag som pedagog och ska bedriva det vi kallar undervisning. Och det gör jag, med huvudet högt och med stolthet. Även om en lektionsplanering faller platt och om vi inte alls hamnar där det var tänkt från början så går jag därifrån med vetskapen om att vi alla har lärt oss något nytt i alla fall, för det vi hamnade i blev minst lika bra som dit vi skulle om allt klaffade.

Dagens lektion slutade i hästskit och ilskna tanter med rollator. Där har vi avstampet inför nästa lektion i ämnet. Förhoppningsvis kommer den resultera i en djupare insikt i en krönikas form och uppbyggnad. Men det kan man aldrig veta.

Och bara för att bjuder jag på en bild av de vackert blommande körsbärsträden på vår innergård, när jag nu för en gångs skull lyckades fotografera dem innan blommorna föll.

Blogga om skolan?

Jag har bloggat från och till i en väldig massa år, men inte på väldigt länge på svenska, och aldrig förr om mitt jobb. Varför jag börjar nu finns det flera orsaker till. För det första finns det så många andra som bloggar om sina lärargärningar, och delar med sig av fantastiskt många fina idéer. I dessa bloggar har jag funnit mängder av inspiration, och således tänkte jag också dra mitt strå till stacken. Kanske kan även jag inspirera någon annan? För det andra behöver jag, i mitt uppdrag som förstelärare, en plats att samla mina reflektioner och tankar kring den forskning jag tar del av, de samtal jag för och den undervisning jag bedriver utifrån det. Jag vill öppna mitt klassrum, både fysiskt och virtuellt, och bloggen är för mig ett perfekt forum för det.