Fröken Flipp tipsade om Bilddagboken, ett sätt att inleda lektioner på som verkligen ger eleverna tillfälle till att öva på att reflektera och klä sina tankar i ord. "Yippe", tänkte jag och snodde första bilden och upplägget rakt av, för det här är precis vad flera av mina krumelurer i nian behöver. Vi har reflektionsböcker som vi skriver i ganska ofta, mest på samlingstid, men det blir sällan någon kvalitet i skrivandet, och ännu mindre i reflektionerna. På A svarar jag...kanske, och på B vet jag inte...typ. Men det här kunde ju vara något.
När klassen tågade in till torsdagslektionen låg reflektionsböckerna redan ute på bänkarna, denna bild var på tavlan och lite skön musik ljöd i bakgrunden.
Vad tänker du på när du ser bilden?
Vilken är din dröm?
Hur ska du göra för att nå din dröm/dina drömmar?
Och de skrev. Som vanligt blev några klara direkt och andra tog längre tid på sig, precis som det brukar vara. Vad som förvånade mig när jag läste vad de skrivit var inte att några stycken återigen hade valt att inte ta uppgiften på allvar och skrivit typ: "LOL", "vet inte", "skiter i vilket", "min dröm är att slippa denna skolan" etc, utan att en hel del av krumelurerna inte tyckte att de hade några drömmar som var något att tala om, som räknades. "Nä, jag har nog inga drömmar faktiskt." Eller: "Jag vet faktiskt inte vad jag har för dröm." Eller denna: "Nä, några drömmar har jag inte, mer än att skaffa ett bra jobb." Och det skulle naturligtvis uppnås genom att vara duktig i skolan.
Vad då inga drömmar? När jag var 15 hade jag massa drömmar och högtflygande planer. Jag skulle bli marinbiolog, miljonär och regera världen, ju! Hur kan man vara 15 och inte ha några drömmar? Vad är det för skola vi har skapat när våra elever inte kan, vill eller vågar dela med sig av mer högtflygande drömmar än att vara duktiga i skolan och få ett bra jobb? Allt det andra då, som är så fantastiskt viktigt och som behövs för att nå framgång?
Nu hade jag två problem att attackera. Först och främst det här med drömmarna, och sen hur jag skulle få alla med på tåget, och verkligen förstå syftet med att kortskriva kring bilder. Att skapa mening, med andra ord. Alltså var det dags att ta ett steg tillbaka, omgruppera och attackera på nytt.
Idag, när eleverna kom in i salen låg återigen reflektionsböckerna på bänkarna, allihop med en ganska lång personlig kommentar kring det de skrev förra gången. Många av kommentarerna handlade om att våga drömma, några stycken om att... ja, bruka allvar och så, och några var med nya frågeställningar i syfte att utmana eleven ytterligare i sin framtidstro. Återigen hade jag musik på i bakgrunden, och återigen var tavlan igång med bilder på. Fast den här gången var bilderna inte till för dem att skriva kring.
Nu kommer vi till det här med att bjuda på sig själv. På tavlan rullade ett bildspel med mina drömmar. Jag förklarade hur jag kände när jag läst det de skrev förra gången, och hur otroligt sorgligt jag tycker det är med ett helt gäng 15-åringar som inte har några drömmar.
"Detta", sa jag, "är mina drömmar. Några av dem har slagit in, några har inte slagit in ännu, och några av dem kommer aldrig att slå in."
Det blev lite fniss i bänkraderna när bilden på raggarbilen rullade förbi, och ja, jag fick också frågan: "Öh, du Jenny, vad var det exakt du drömde att du skulle göra med Johnny Depp?"
Så klart hade jag med en bild på massa pengar, för vem har inte drömt om att bli rik? Resor jag drömt om att göra, yrken jag drömt om att ha, platser jag drömt om att bo på, skogen, havet, allt det där man drömmer om hade jag bilder på. Mina barn fanns också med, som den viktigaste drömmen av alla de som slagit in.
Sen har vi det här med att alltid vara tydlig med syftet. Ibland tycker man att man har talat om varför man gör något, men det är ändå inte förrän man verkligen knyter an det till något som redan är känt för eleverna som de kan ta till sig det. Varför ska man "bruka allvar" med en uppgift när man inte kan se uppgiften i ett större perspektiv? Så jag plockade fram The Big Five. Det här är något som krumelurerna känner till sedan tidigare, och det är något som även andra lärare de har knyter an sina uppgifter till. Vi gick snabbt igenom vad som ligger i de olika förmågorna, och tittade på exempel på hur vi har och kommer att jobba med de olika förmågorna i svenskan, och hur man jobbar med dem i andra ämnen. Vi klurade också tillsammans på vad de här förmågorna är bra för i ett vidare perspektiv - utanför skolan - och hur de gör oss kapabla att till exempel fatta välgrundade beslut, och att förstå konsekvenser av vårt eget och andras agerande. De är så kloka, mina krumelurer! Så knöt vi an den aktuella uppgiften till förmågorna. För visst var det ganska enkelt att se hur den uppgift vi gjort tränade både analysförmågan, den kommunikativa förmågan och den metakognitiva förmågan, när man nu hade dem framför sig. Och visst blev det tydligare att man kan ha stor nytta av att träna de förmågorna i ett sådant här sammanhang.
Därefter plockade vi fram en ny bild med nya frågeställningar på tavlan, dämpade belysningen, drog på lite skön musik och skrev på nytt. Nu raspade pennorna betydligt längre. När böckerna lämnades in var det ett par stycken som förklarade att nu hade de brukat allvar, faktiskt, och någon talade om att hen hade skrivit till lite på förra uppgiften efter att ha läst min kommentar och sett mina bilder.
Kanske lyckades jag väcka några drömmar som sträcker sig längre än bara till när man slutar skolan och att man ska ha ett bra jobb sen. Jag hoppas det i alla fall. Och jag tror faktiskt vi låter Johnny vara med och avsluta det hela. Never stop dreaming, eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar