Kaos - eller inte.

Det är skolavslutningstider. Jag sa glad sommar till mina kära krumelurer igår, och idag hade jag förmånen att få vara med mina egna juveler på deras skolavslutning. Den blomstertid nu kommer, och att vara lärare just nu när betygssättningen är klar och alla har semester i sikte är nästan lite härligare än annars. 

Samtidigt går debatten varm i media och runt omkring på sociala medier. Det är valår och skolan är på tapeten som aldrig förr. Häromdagen läste jag Thomas Peterssons rapport från en vårtermin i kaos. Jag har gått omkring med en olustig känsla i magen sedan dess. Den bild Petersson målar upp av den svenska skolan och högstadiet, om än obehagligt sann utifrån hans personliga upplevelse, är så långt ifrån min egen bild som man kan komma. Det skrämmer mig att en person, som inte på något sätt är rustad att gå in i en högstadieskola och undervisa, genom sin upplevelse kan få så stort utrymme i media och på så sätt definiera situationen i svenska skolor. En obehörig lärare, utan den utbildning som krävs för att kunna tackla situationer, möta elever på olika nivåer, lösa problem, visa på olika metoder, vägleda, handleda, utbilda, undervisa, vara pedagog helt enkelt. 

Visst finns de, eleverna som Petersson berättar om. De som inte uppför sig, som är hotfulla, respektlösa, våldsamma, strör skit omkring sig och skolkar. Jag har sett dem. Jag har mött dem. Men Pelle skolkar inte hela och delar av lektioner för att han tycker att det är kul. Lisa sitter inte med mobiltelefonen i handen för att provocera. Olle stannar inte hemma från skolan för att det är roligare hemma. Ingen elev missköter sig utan anledning. Pelle kanske har det jobbigt hemma, så jobbigt att han inte kan koncentrera sig på lektionerna. De tankar och funderingar som dyker upp i huvudet på honom hela tiden går inte att hålla tillbaka, och blir till slut så jobbiga att han inte orkar vara kvar. Då går han, och gud nåde den som försöker stoppa honom för då kan det komma både okvädningsord och hot ur Pelles mun. Lisa tycker att det är alldeles för svårt. Hon har inte förkunskaperna att hänga upp det nya hon ska ta in på, så hon försvinner i sin egen lilla värld, och svarar på det där SMSet hon just fick i stället. Hon fattar ju ändå ingenting. Olle tycker att allt är för lätt. Det är ingen som bryr sig om att han har mycket mer avancerade kunskaper än sina klasskompisar i engelska, utan han ska ha samma läxor och uppgifter som alla de andra. Likadant är det i matte och NO. Han kan inte se vad det är för mening med det. Han stannar hemma.

”Tiden går och efterhand inser jag att felet inte är mitt. Problemen är andra än mina egna tillkortakommanden”, skriver Petersson. Hur kan han bagatellisera de tillkortakommanden han har i och med att han saknar adekvat utbildning för jobbet? Detta är det som skrämmer mig mest i hela den här debatten, att man på allvar tror att vem som helst kan gå in i en skola och undervisa, att denna vem som helst kan svära sig fri när det går galet, och att denna vem som helst sedan ska få fläka ut sin upplevelse i en av landets största dagstidningar. Hans personliga upplevelse blir därigenom en slags allmän sanning om skolan.

 Visst finns det obehöriga lärare som kan sköta jobbet med bravur, och nå eleverna på de mest fantastiska sätt, obehöriga lärare som har en god elevsyn och en naturlig fallenhet för jobbet. Jag möter även dem i mitt jobb, de som räddar upp situationen när inga behöriga lärare finns att få tag i. Jag har också, tyvärr, sett alltför många som inte har en aning om hur man undervisar, hur man möter ungdomar och hur man ber om hjälp när man inser att man inte klarar av det. Det kanske finns personer utan medicinsk utbildning som skulle kunna gå in och med bravur klara av ett komplicerat kirurgiskt ingrepp också, men de skulle aldrig bli insläppta i en operationssal i skarpt läge för att få prova. Våra elever, våra barn och deras kunskaper är det däremot OK att experimentera med.

Nej Peterssons bild av skolan känner jag inte igen mig i. Den finns säkert, det förnekar jag inte, men som utbildad lärare vet jag att jag inte kan svära mig fri från ansvar. Jag kan inte sitta och titta på medan Pelle glider ut ur klassrummet för tredje gången den här veckan och tycka att det inte är mitt fel. Jag kan inte skälla på Lisa och beslagta hennes mobiltelefon utan att fundera över varför hon försjunker i den så fort hon hinner. Jag kan inte ignorera Olle för att han redan kan allt man ska kunna i åttan, utan jag måste utmana honom på hans nivå så att han kan utveckla sina förmågor ännu mer. 

Når jag alla? Får jag in alla Pellar i klassrummet? Får jag alla Lisor att se alla sammanhang och får jag alla Ollar att vara kvar i skolan? Nej, det gör jag inte. Visst jobbar vi i motvind ganska ofta, och visst känner vi att resurserna inte räcker till. Visst känns det hopplöst, och visst kan jag också känna att det råder kaos, jag kan känna mig kränkt, gå hem och deppa och undra vad i hela fridens namn det är för dårhus jag jobbar på och hur jag resonerade när jag valde det här yrket, men som legitimerad lärare är det min skyldighet att fortsätta försöka, att prata med ungdomarna, att göra vad jag kan för att förstå dem och hjälpa dem att bli allt de kan bli. Det är min skyldighet att anpassa undervisningen efter Lisa, så att hon kan komma så långt det är möjligt utifrån sin kunskapsnivå, och efter Olle, och hela spannet däremellan. Det är min skyldighet att aldrig släppa taget om Pelle, även om hans situation inte alltid är sådan att han klarar av att delta i undervisningen. Min erfarenhet, utbildning, och den fortbildning jag ägnar mig åt ensam och tillsammans med kollegor, är det som ger mig verktyg att möta dessa elever.

De som lyckas – Lisa som klarar nationella provet i nian, Pelle som tar tag i sin situation och börjar delta aktivt på lektionerna, och Olle som blir kvar i skolan eller återvänder – är lyckligtvis betydligt fler än de som inte lyckas. 

Nu stundar ett långt och förhoppningsvis soligt sommarlov. Dags att ladda batterierna. I höst går jag tillbaka till världens bästa jobb och möter nya Pellar, Lisor, Ollar och alla de andra, samt tar nya tag med dem jag redan har. Jag kommer säkert att svära så det osar inombords, deppa och åter igen ta mig en ordentlig funderare om jag inte skulle ta upp den där författarkarriären jag drömde om som barn, öppna ett café eller bli bonde på heltid, allt för att slippa möta detta virrvarr av olika krav, personligheter och behov hela dagarna. Men till syvende och sist kommer jag att vara kvar och göra det jag har valt att ägna mitt yrkesliv åt. Undervisa. För att jag har min erfarenhet och utbildning att luta mig emot. För att vet vad jag sysslar med. För att jag kan, för att jag inte ger upp och för att jag tycker att det är förbaskat roligt!