Gör om, gör rätt. Och bjud på dig själv när du gör det.

Facebook, detta fantastiska forum för inspiration och nytänkande. Jag är med i ett antal facebookgrupper för pedagoger, där man glatt och fritt delar med sig av det man gör i klassrummen, och där det är högt i tak i diskussioner kring detta. Det vore slöseri med goda resurser att inte ösa ur denna guldgruva.

Fröken Flipp tipsade om Bilddagboken, ett sätt att inleda lektioner på som verkligen ger eleverna tillfälle till att öva på att reflektera och klä sina tankar i ord. "Yippe", tänkte jag och snodde första bilden och upplägget rakt av, för det här är precis vad flera av mina krumelurer i nian behöver. Vi har reflektionsböcker som vi skriver i ganska ofta, mest på samlingstid, men det blir sällan någon kvalitet i skrivandet, och ännu mindre i reflektionerna. På A svarar jag...kanske, och på B vet jag inte...typ. Men det här kunde ju vara något.

När klassen tågade in till torsdagslektionen låg reflektionsböckerna redan ute på bänkarna, denna bild var på tavlan och lite skön musik ljöd i bakgrunden.

Jag förklarade upplägget och syftet med uppgiften, och gav dem frågorna att skriva utifrån, också ärligt snodda från Fröken Flipp:

Vad tänker du på när du ser bilden?
Vilken är din dröm?
Hur ska du göra för att nå din dröm/dina drömmar?

Och de skrev. Som vanligt blev några klara direkt och andra tog längre tid på sig, precis som det brukar vara. Vad som förvånade mig när jag läste vad de skrivit var inte att några stycken återigen hade valt att inte ta uppgiften på allvar och skrivit typ: "LOL", "vet inte", "skiter i vilket", "min dröm är att slippa denna skolan" etc, utan att en hel del av krumelurerna inte tyckte att de hade några drömmar som var något att tala om, som räknades. "Nä, jag har nog inga drömmar faktiskt." Eller: "Jag vet faktiskt inte vad jag har för dröm." Eller denna: "Nä, några drömmar har jag inte, mer än att skaffa ett bra jobb." Och det skulle naturligtvis uppnås genom att vara duktig i skolan.

Vad då inga drömmar? När jag var 15 hade jag massa drömmar och högtflygande planer. Jag skulle bli marinbiolog, miljonär och regera världen, ju! Hur kan man vara 15 och inte ha några drömmar? Vad är det för skola vi har skapat när våra elever inte kan, vill eller vågar dela med sig av mer högtflygande drömmar än att vara duktiga i skolan och få ett bra jobb? Allt det andra då, som är så fantastiskt viktigt och som behövs för att nå framgång?

Nu hade jag två problem att attackera. Först och främst det här med drömmarna, och sen hur jag skulle få alla med på tåget, och verkligen förstå syftet med att kortskriva kring bilder. Att skapa mening, med andra ord. Alltså var det dags att ta ett steg tillbaka, omgruppera och attackera på nytt.

Idag, när eleverna kom in i salen låg återigen reflektionsböckerna på bänkarna, allihop med en ganska lång personlig kommentar kring det de skrev förra gången. Många av kommentarerna handlade om att våga drömma, några stycken om att... ja, bruka allvar och så, och några var med nya frågeställningar i syfte att utmana eleven ytterligare i sin framtidstro. Återigen hade jag musik på i bakgrunden, och återigen var tavlan igång med bilder på. Fast den här gången var bilderna inte till för dem att skriva kring.

Nu kommer vi till det här med att bjuda på sig själv. På tavlan rullade ett bildspel med mina drömmar. Jag förklarade hur jag kände när jag läst det de skrev förra gången, och hur otroligt sorgligt jag tycker det är med ett helt gäng 15-åringar som inte har några drömmar.
"Detta", sa jag, "är mina drömmar. Några av dem har slagit in, några har inte slagit in ännu, och några av dem kommer aldrig att slå in."
Det blev lite fniss i bänkraderna när bilden på raggarbilen rullade förbi, och ja, jag fick också frågan: "Öh, du Jenny, vad var det exakt du drömde att du skulle göra med Johnny Depp?"
Så klart hade jag med en bild på massa pengar, för vem har inte drömt om att bli rik? Resor jag drömt om att göra, yrken jag drömt om att ha, platser jag drömt om att bo på, skogen, havet, allt det där man drömmer om hade jag bilder på. Mina barn fanns också med, som den viktigaste drömmen av alla de som slagit in.

Sen har vi det här med att alltid vara tydlig med syftet. Ibland tycker man att man har talat om varför man gör något, men det är ändå inte förrän man verkligen knyter an det till något som redan är känt för eleverna som de kan ta till sig det. Varför ska man "bruka allvar" med en uppgift när man inte kan se uppgiften i ett större perspektiv? Så jag plockade fram The Big Five. Det här är något som krumelurerna känner till sedan tidigare, och det är något som även andra lärare de har knyter an sina uppgifter till. Vi gick snabbt igenom vad som ligger i de olika förmågorna, och tittade på exempel på hur vi har och kommer att jobba med de olika förmågorna i svenskan, och hur man jobbar med dem i andra ämnen. Vi klurade också tillsammans på vad de här förmågorna är bra för i ett vidare perspektiv - utanför skolan - och hur de gör oss kapabla att till exempel fatta välgrundade beslut, och att förstå konsekvenser av vårt eget och andras agerande. De är så kloka, mina krumelurer! Så knöt vi an den aktuella uppgiften till förmågorna. För visst var det ganska enkelt att se hur den uppgift vi gjort tränade både analysförmågan, den kommunikativa förmågan och den metakognitiva förmågan, när man nu hade dem framför sig. Och visst blev det tydligare att man kan ha stor nytta av att träna de förmågorna i ett sådant här sammanhang.

Därefter plockade vi fram en ny bild med nya frågeställningar på tavlan, dämpade belysningen, drog på lite skön musik och skrev på nytt. Nu raspade pennorna betydligt längre. När böckerna lämnades in var det ett par stycken som förklarade att nu hade de brukat allvar, faktiskt, och någon talade om att hen hade skrivit till lite på förra uppgiften efter att ha läst min kommentar och sett mina bilder.

Kanske lyckades jag väcka några drömmar som sträcker sig längre än bara till när man slutar skolan och att man ska ha ett bra jobb sen. Jag hoppas det i alla fall. Och jag tror faktiskt vi låter Johnny vara med och avsluta det hela. Never stop dreaming, eller hur?

När det lossnar

Pelle i sjuan har svårt att komma på. Bara komma på, liksom. När Pelle ska skriva blir det inget av det. Det blir ingen berättelse, bara ett kortfattat uppstaplande av egenskaper och händelser som inte är ett dugg spännande. Det händer ingenting!
"Jag har alltid haft problem med att bygga upp berättelser", berättar han.  "Att bygga ut, och göra det spännande. Det går bara inte."
Så en dag, när Pelle precis har haft lov, och återigen ska ta sig an den berättelse han började på några veckor tidigare, och som inte alls var speciellt spännande varken då eller nu, då kommer det.
"Jenny, läs denna."
Och jag läser Pelles mycket små och tättskrivna bokstäver. Han har inte kommit långt på sidan, men visst kan man börja urskilja någon form av dramaturgi i berättelsen. Jag tycker mig nästan kunna se var det lossnade.
"Ser du, Pelle, hur du börjar klättra uppför valens rygg nu? Du bygger upp spänningen!"
Pelle ler.
"Jag vet", säger han.
" Du är snart uppe vid blåshålet, klimax, där allt händer, ju! Bra där! Men... Vad är det som ska hända, då? De rånar macken, och mamma är där inne. Blir hon skadad? Eller blir hon den stora hjälten, den som avväpnar rånarna? Vad blir upplösningen?"
Pelle tittar på mig med klurig blick och ett lite pillemariskt leende.
"Det skulle du allt bra gärna vilja veta, va? Men det får du inte. Inte förrän jag har skrivit klart."
Mitt lärarhjärta tar ett stort skutt. För jag vet att Pelle vet det jag alltid har vetat. Pelle kan komma på, och han kan bygga ut. Pelle kan skriva en berättelse, och vara stolt över den.

Så här står det i kunskapskraven för E i svenska i åk 9 om berättande texter:
"De berättande texter eleven skriver innehåller enkla gestaltande beskrivningar och berättargrepp samt dramaturgi med enkel uppbyggnad." (LGR11 s. 230)

Hur tydliggör man då det kunskapskravet för eleverna? Hur får man en krumelur som Pelle att jobba mot att få fram den här dramaturgin i sina berättelser? Hur lär man dem att gestalta och att hitta berättargrepp som funkar, att bygga upp och bygga ut en berättelse i stället för att bara skriva "Nisse är tretton år. Han bor med sin mamma och sin pappa i ett rött hus. Han har två systrar och en katt som är blå med vit propeller och deppig för att han har förlorat sin morot..." och kalla det för berättelse? Hur kommer man ifrån det här eviga uppräknandet till att faktiskt väva in en personlighet i en berättelse, utan att vara för rakt på sak? Det är inte lätt, men det går.

Under en del av terminen har vi jobbat med att bli bättre skribenter. Vi har pratat om personbeskrivningar, miljöbeskrivningar, metaforer, liknelser, den dramaturgiska kurvan, att bygga upp spänning, att komma igång, och att avsluta. Vi har skrivit tillsammans, vi har skrivit var för sig, vi har gett och fått respons och vi har bearbetat.Vi har LÅTIT DET TA TID. För det måste det få göra ibland.

Själva skrivandet inledde vi med att göra ett personporträtt. Jag lade upp några bilder på ungdomar i krumelurernas egen ålder på smartboarden och bad dem välja ut en av dem att skriva om. De fick en mall, där de skulle fylla i t.ex. ålder, utseende, intressen, egenskaper, familjeförhållanden etc. Sedan skrev vi tillsammans en gemensam början, som man kunde använda om man hade svårt att själv komma på, eller bara använda som modell för hur man skulle kunna skriva en början.

Så fick krumelurerna ledigt från mig en vecka, då jag åkte iväg på äventyr till Österrike för att jobbskugga och prata framtida utbytesprojekt, men det äventyret får ni höra mer om en annan gång. När jag kom tillbaka hade de skrivit och det var dags för en första responsomgång. Jag brukar köra "two stars and a wish", dels för att det är enkelt, och dels för att en del av eleverna brukar ha det arbetssättet med sig från mellanstadiet. Därefter fick de göra förbättringar, och sedan läste jag. Tror ni inte att drygt hälften av dem fortfarande staplade egenskaper och händelser ovanpå varandra? Först blev jag lite nedslagen, men så tänkte jag att här fick de ju en chans att jämföra det de skrivit med början vi skrev tillsammans. Vi satte oss, resonerade kring det de skrivit, tittade på vad som kunde sägas mellan raderna i stället, gjorde om formuleringar och meningar tillsammans, och så tändes gnista efter gnista i de där ögonen. "Ahaaa, jaaa, NU fattar jag."

Vi lade ytterligare två veckor på att skriva vidare och bearbeta, och nu har de första "färdiga" berättelserna lämnats in. Idag i klassrummet reflekterade krumelurerna över att vi hade hållit på med det här "superlänge" nu. Men att det var bra. Och att de fattar. Och nu är det dags för bedömning, tror de. Sanningen är att den största delen av bedömningen redan är gjord i processen, i de gemensamma genomgångarna och övningarna i klassrummet, i responsarbetet, i förbättringarna de gjort, och i resonemangen vi fört. Den är gjord i samtalet med Pelle då när det lossnade för honom, och med Lisa vars huvudperson har vuxit och fått en djupare personlighet i och med varje genomläsning och bearbetning. Den är gjord med Lasse som så många gånger sagt att: "Äh, du, jag tyckte det här lät bättre och blev mer spännande så jag ändrade det." Den är definitivt gjord med Bosse, som har frågat miljooooner gånger om det blir bra så här, och tyckte det var så roligt att lyckas att han skrev en till lika lång berättelse av bara farten.

Kvaliteten på sjuornas skriftliga berättande har höjts avsevärt, mycket på grund av att det fått ta tid denna gången. Det har lossnat för fler än bara Pelle. Vi har också haft roligt i processen, skrattat tillsammans åt språkliga fadäser, avfärdat heltokiga uppslag, sett huvudpersoner utvecklas, och hittat vägar tillsammans.

Krönikor och krumelurer

Vi pratar krönikor i åttan just nu. Som bekant tar en krönika avstamp i en vardagsnära händelse, en personlig upplevelse, som får krönikören att börja fundera kring ett fenomen och dra det från situationen ut i ett vidare perspektiv.
"Som till exempel en helt vanlig lektion med er," sa jag. "Det kan ju kännas... vardagligt och så. Som att en lektion med åttan alltid är en lektion med åttan, något som händer varje dag och som är som... vanligt, liksom."
"Aaameh... oss?" kom det då unisont från krumelurerna i bänkarna. "Det händer väl massa saker när vi har lektion?"
"Ja, det är precis det jag menar! Det händer massa små, helt vanliga saker som egentligen, var och en för sig, kan bli till en hel krönika. Jag skulle kunna skriva otaliga krönikor om saker och ting som händer på våra lektioner om jag bara satte mig för det."
Krumelurerna skrattade.
"Jo, du. Nog finns det att skriva om oss, alltid."

Jo, det skulle nog gå att skriva en hel del om åttorna. Eller om niorna. För att inte tala om sjuorna. Tänk, alla dessa små episoder och glimtar ur en helt vanlig skoldag som skulle kunna leda hur långt som helst om man bara finge utrymme att gotta ner sig och veckla in sig i små litterära krumbukter kring dem. Till exempel när hela klassen, utom två, kom fyra minuter försent eftersom de alla förutsatte att jag som vanligt skulle komma ut genom dörren till personalrummet och på så sätt indikera att det var dags. Det kunde vi ju veckla ut till en diskussion om ungdomars tidsuppfattning i allmänhet, eller om hur vi lärare förutsätts vara så förutsägbara att eleverna står handfallna och inte fattar vad som hände om vi avviker det allra minsta från det vi brukar göra.

Att vara lärare är aldrig vardagligt. Att jobba med ungdomar kan aldrig bli förutsägbart. Mina krumelurer i klassrummet kommer ständigt med nya infall, idéer och tankar som kan leda till något helt annat än vad som var tänkt från början. En välplanerad lektion kan mycket väl sluta där det var tänkt från början, men lika ofta slutar den någon helt annanstans. En tanke måste vidareutvecklas, en idé måste bara få luft och ger således upphov till fler helt nya idéer, och någonstans mitt i allt det där står jag som pedagog och ska bedriva det vi kallar undervisning. Och det gör jag, med huvudet högt och med stolthet. Även om en lektionsplanering faller platt och om vi inte alls hamnar där det var tänkt från början så går jag därifrån med vetskapen om att vi alla har lärt oss något nytt i alla fall, för det vi hamnade i blev minst lika bra som dit vi skulle om allt klaffade.

Dagens lektion slutade i hästskit och ilskna tanter med rollator. Där har vi avstampet inför nästa lektion i ämnet. Förhoppningsvis kommer den resultera i en djupare insikt i en krönikas form och uppbyggnad. Men det kan man aldrig veta.

Och bara för att bjuder jag på en bild av de vackert blommande körsbärsträden på vår innergård, när jag nu för en gångs skull lyckades fotografera dem innan blommorna föll.